Är ni oxå sånna som försöker att säga det andra vill höra? Hålla in de som du egentligen känner? Jag har allltid haft en stark åsik, om jag har en i ämnet som diskuteras och har inte direkt svårt att stå för den eller säga den, vilket självklart är både posetivt och negativt. När det känner till hur jag känner dock har jag svårare att berätta å stå för de av någon konstig anledning. Har på något sätt växt upp med att du inte ska visa dig sårad eller svag. Det tror jag som flesta har gjort, för samhället har gjort det så. Visade du sig svag och sårad i små skolan när dom "tuffa" barnen valde mobbings offer så blev du vald. Så har det alltid varit. Så när man va liten å syrran å jag fick våra bråk ibland så va de lite samma sak, va du den som blev arg och skrek så blev det ditt fel att bråket hade börjat, vare sig de va så eller inte. Och syrran va ju både äldre och lite bättre på att hålla sig, sen lyckades jag ibland oxå, men syrran va helt enkelt bättre. (Till och med det va sak som gjorde att jag såg upp till henne.)
Därför har la jag lärt mig att hålla det inne tills man bli själv. Men oftast skjuter jag det ifrån mig och låter det vara tills jag känner att jag orkar tänka på de igen. Tyvärr finns det la en del små problem som samlas då, så då blir det så stort när bägaren lixom blir överfull.. Och då kommer ju allt man samlat på sig.

Jävla skit dag är det här iaf. Fy fan vad jag hatar den. Jag orkar inte ens träffa älskade Malin idag. Vilket jag hade längtat efter för det kändes så länge sedan sen sist. Nu vill jag bara ligga här å försöka komma på bättre tankar å intala mig själv att det inte är så farligt som jag får för mig just nu.  Vilket är sant.

Och för att muntra upp er lite efter att ha läst de här negativa tråkiga inlägget får ni se något som jag skrattar åt varje gång jag ser den, till och med nu log jag lite:)