Sitter på en bank. I ett samhälle där jag växte upp. Där jag tog mina första steg. Där min uppväxt var något av dom bästa.
Där jag gick till min första skoldag. Här lärde jag mig det mesta, här formades jag till den jag är idag.
Har undrat ofta om hur jag hade varit om jag växt upp i en stor stad i stället för på landet.
Jag älskade samhället och skogarna där jag tillbringade den största delen av min uppväxt tillsammans med mina bästa kompisar Viktor och William, tills jag blev för "gammal" för att hänga i skogen och bytte ut det mot tjejkompisar och hänga nere i samhället och kolla in killar som va på tok för gamla.
Den eviga vägen till ps.. Tåget, bussen, då började jag hata samhället som jag älskar och brytt mig om så många år..
När jag tillslut flyttade bestämde jag mig för att aldrig sätta min fot här förutom för att besöka mina föräldrar..
Nu tycker jag bara synd om samhället som har sjunkit och tappat allt som gjorde det till ett fint och tryggt ställe att växa upp på.
Jag ser mig om kring och undrar vad som hände med med det gamla huset vid stationen, med skolkamraterna och den där killen jag var så fruktansvärt kär i hela skolgången..
Och ler och känner mig lyckligast på jorden för att jag kommit här ifrån, fasten mitt löfte från tonåren att aldrig någonsin bli ihop med någon som hade koppling till samhället och skola. Har jag den bästa pojkvännen jag kan tänka mig och han gick i skolan med mig.