Skulle snabbt ut och lägga in posten och hämta pappas borrmaskin i Veddige. Max 20 minuter tänkte jag... Jag blev kvar i över 5 timmar..


Så vad gör man när man kommer till huset man växt upp i och alltid tänkt som en trygg plats, och hela köket, vardagsrummet och mammas å pappas sovrums ser ut som fan själv, alla skåp är öppna, grejer ligger över allt och mammas spargris hon fått när hon va liten ligger krossad i köket? Min första tanke var; "OMFG Det är en jävla demon/spöke/ande/levandedöd..! precis som i Paranormal Activity.......         Men vänta nu, Varför skulle dom riva ut allt? och varför krossa spargrisen?" 5 sekunder senare, "helvete det har varit inbrott här."


Jag tappade posten vände mig om och gick ut till bilen, illa mående gråtfärdig och hysterisk, för att ta mobilen.. Vem ska jag ringa? Frida i Flims, mamma och pappa i Egypten, Kan inte förstra mammas å pappas semster.. Frida vad kan hon göra. Så Ringde den första jag kom på, Stefan. Försöker lungt be han komma ut, (troligen ganska hysteriskt och inte så lungt jag tänkte)


Ringer Frida iaf, inget svar, skickar ett mess.. slår pappas nummer, ringer inte. Sätter mig på trappan.. Väntar. Får tag på Frida. (nu hade jag lyckats lugna ner mig och grät inte mer.) Frida svarar, gråter igen.
Lugnar mig, gråter, lugnar mig, snyftar. Gråter. Och lugnar mig lagom tills Stefan kom. Och den halv timmen kändes som en av dom längsta jag varit med om.


Ringer polisen. Berättar nog 3 gånger för olika personer innan dom kom. Då får jag ta det igen. 2 gånger. Pratar visar, kollar.
Polisen pratar med grannar, alla samlas utanför. Jag kopplar bort och försöker vara trevlig. Har under tiden lyckats skämta lite och prata på .


Börjar köra hem när allt är löst och klart. En utredningtekniker (tror jag det hette) ringde kan du vara i huset om en halv timma? Kör tillbaks. Pappa ringer. "Hur är det med dig? Vad har dom tagit? Är det och det kvar? har dom tagit sönder mycket? Hur är det med dig?"
Frida ringer. Pappa ringer. "Finns dessa korten kvar, spärra annars.."


Tekniken kommer, första personen som berättar, han visar och förklarar vad han gör, får till och med hjälpa till. Då blev jag mig själv igen på riktigt. Han va lugnande och väldigt trevlig, pratade om andra jobb han hade varit på och va nog med att visa vad han gjorde, han kanske såg på mig att jag va lite borta typ. Allt löser sig, Imorgon ska vi dit å städa innan mamma å pappa kommer hem igen. Det är jäkligt otrevlig. Jag har alltid tänkt, "det händer inte oss, inte i vårat hem. Vi har så många grannar runt omkring."


Jaja.. Hur har eran dag vart?

Update: Tidningen HN har redan skrivit om det..