Ibland dyker du upp i mitt huvud. Det är med fina minnen och många skratt. Jag saknar det vi hade, vårat. Att veta att så fort jag vakna va du "där". Jag saknar inte det där konstiga, det du sa det jag sa, jag var alldrig bekväm med orden. Jag skyller inte på dig, jag va ung. Vi var unga. Jag var inte redo för något. Jag behövde fortfarande vara fri. Jag kände mig inte fast, jag gjorde som jag ville utan att behöva ta hänsyn för någon annan än mig själv. För mig var det mer en lek än allvar som det var för dig. Jag lärde mig hur jag själv tänker kring saker, jag insåg hur mycket frihet jag behöver.
Jag undrar fortfarande att vi hade så mycket att prata om. Jag undrar hur det hade varit att träffa dig igen, efter så många år. Jag önskar du kunde förlåta mig för att jag sårade dig och inte kände lika. Jag antar att jag saknar vännen jag hade i dig. Men det var aldrig tillräckligt för dig. Du ville alltid ha mer av mig, mer än jag kunde ge. Kan det hända att jag finns i dina tankar ibland? Eller gjorde jag så ont att du glömt bort mig helt? Jag har många gåner tänkt att skriva till dig. Men jag är rädd att du inte skulle svara. Men det var det bästa, Jag saknar dig, men ja ångrar inte att det blev som det blev även om jag förlorade en vän.


2008